Studentvecka och jag har aldrig haft sådan ångest.
För mycket på samma gång och det svarta molnet inuti bara växer och växer.

Veckan startars med fotbolls-EM och fantastiska människor och förhoppningsvis fylls den på med skratt och glädje. Sista rycket.



detskainteregnapåstudenten detskainteregnapåstudenten detFÅRinteregnapåstudenten

Imorgon gör jag mitt sista pass som elevassistent på fritids. Det känns jättekonstigt att man kanske aldrig kommer träffa barnen igen, särskilt när man har jobbat nära någon som assistent.
Även om jag kanske inte har lärt hon så jättemycket mer än att man kan ha piercing i läppen så känns det som att jag har gjort något vettigt i alla fall, något av betydelse.

Jag har själv lärt mig så otroligt mycket under de här veckorna jag har varit på fritids. Jag har blivit bättre på att bemöta främmande människor, jag har lärt mig mer om hur barn fungerar. Jag har lärt mig att jag klarar av att ett socialt arbete, trots blygheten. Jag har lärt mig att jag kan ha en viktig roll utan att egetligen göra så mycket mer än att ge någon uppmärksamhet. Jag har lärt mig att jag är kapabel till att vara en del i någons liv, att jag kan underlätta för någon.

Att höra någon säga "Du får inte flytta, du ska stanna med mig" "Du borde bli fröken i tvåan" det liksom..värmer. Betyder. Stärker.

Jag har fått bekräftelse, samtidigt som jag har kunnat ge bekräftelse. Och det känns så himla viktigt.

Inatt drömde jag om studenten
- vaknade av tårfyllda ögon,
våta kinder och skakande kropp.

Skaplig separationsångest.


Jag är inte redo.

Lägger örat mot ditt bröst
hör dunkandet av livskraft där inne
blundar hårt

endast dina hjärtslag existerar

Lever fortfarande på tisdagskvällen. En av de bästa spelningar jag har sett, så otroligt mäktigt. Det finns likson inte ord.

Det behövdes verkligen för att vakna till liv igen.

Låt mig få vara levande
ett tag till
snälla.

Alltid när jag ska göra något jag inte är van vid eller till exempel träffa någon jag inte träffar så ofta överanalyserar jag alltid situationen - redan innan! Särskilt när jag vet att jag kanske inte är den bästa på det jag gör. Det är fruktansvärt störande, för allt jag tänker på är hur dåligt det kan gå.

Imorgon ska jag köra mig och ett par kompisar till Stockholm för att gå på konsert. Felväxlingar, felkörningar, bilköer, ojämna inbromsningar, snökaos, blixthalka och så vidare går på repeat i hjärnan. Vill verkligen tänka positivt, och jag vet ju att det släpper när man väl är igång, men jag är väl pessimist in i märgen.

Känner mig lagomt patetisk och löjlig, för jag vet ju att det kommer gå bra egentligen. Även om jag inte är bäst eller smidigast så är jag ju inte helkass, och jag är definitivt trafiksäkrare än vissa andra. Jag vet också att tjejerna är snälla och inte kommer hata mig föralltid om jag råkar köra lite fel (shit Lina du har vägbeskrivning, karta OCH gps till hjälp du kan inte köra fel). Nervositeten verkar ha mig i ett stadigt grepp.

Nej, nu ska jag återgå till låtpluggande och klädval och försöka lägga undan tankarna så jag kan sova så jag är någorlunga pigg när jag ska köra hem mitt i natten i morgon, höhö.

Syns vi på Tyrol? Kommer bli hur fett som helst!

Ligger vaken om nätterna och tänker
känner

 

Frontalkrock med mig själv som resulterar i seriekrock med explosioner och tårar.

 

Tårar som sipprar ut genom sprickorna i skyddsmuren
när det blir för trångt
när känslorna plötsligt (men ändå sakta och säkert) expanderar, utvidgar sig

 

Det där ljuset i tunneln var visst ett tåg
-
överkörd
tillplattad
mosad
ihoptrasslad

 

Men mest
otillräcklig

Jobbiga dagar resulterar i mycket tänkande och därav väldigt lite skrivande.

Hela framtiden och livet kommer att påverkas och grunda sig i valet jag står inför, och det är läskigt. Skrämmande. Samtidigt är det väldigt spännande. Att lämna tryggheten och barndommen och testa vad man egentligen går för.

Men det är mest jobbigt, i alla fall nu. Ångest, osäkerhet, rädsla. Jag är mest rädd för att ta fel beslut, och sedan ångra mig. Jag vet att det går att rätta till i efterhand, men det blir så mycket krångligare och kostar så mycket tid. Och tid är ju det dyrbaraste vi har. Det är ju allt som egentligen spelar någon roll i slutändan, vad vi gör med vår tid. Det skulle kännas himla jobbigt att slösa bort ett år på ett felbeslut.

Fast egentligen blir det nog bra hur jag än väljer, men jag vill få ut så mycket som möjligt av de närmaste åren. Känner att jag har slösat bort alldeles för mycket tid på att vara blyg och osäker och göra ingenting istället för att testa på vad livet faktiskt har att erbjuda.

Varför? Varför består livet av så många jobbiga beslut? Hela tiden är det besluts som ska tas. Åh. Att människor verkar gilla att steppa runt på mina nerver gör ingenting lättare direkt.

Har ni något tips
på vad man kan göra när man står inför livsavgörande beslut?
Eller hur man peppar sig själv?

Funderar på att tröst-shoppa lite konsertbiljetter för att i alla fall ha något säkert att se fram emot. Men det är så dyrt.. Och behöver någon att gå med. Ja jusst ja, livet var det.